Uppdrag granskning om niqab och burqa
Igår såg jag uppdrag granskning då det handlade om kvinnor i niqab/burqa! Jag kan ju säga att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta.
Ett speciellt intressant ämne var hurvida dom bör ha rätt till bidrag. Det krävs att dom ska stå till arbetsmarknadensförfogande, men hur skulle någon kunna/vilja antälla någon som man inte kan se vem det är? En kvinna som dom interjuvade ville inte ens svara på frågan om hon tänkt arbeta någongång i sitt liv vilket är ett svar i sig! En annan kvinna (tror det var en annan) sa att man inte ska göra det till ett så stort problem och att det tex skulle vara fullt möjligt att jobba på dagis eftersom hon då kan ta av sig det som täcker ansiktet inför barnen och bara bära det då det kommer en pappa och ska hämta.
Men skulle man våga lämna sitt barn till någon man inte ser ansiktet på? Du har ju ingen som helst aning om vem som finns där under. Jag skulle inte heller vilja köpa något i en affär där det står någon som ej visar ansiktet. Jag skulle inte vilja jobba ihop med någon som jag inte kan se ansiktet på. Jag får obehagskänslor då jag möter en kvinnna i burqa.
Är jag fördomsfull? Ja kanske men jag skulle inte heller vilja lämna mitt barn till någon iklädd en rånarluva och jag skulle heller inte handla i en affär där expiditen bar en rånarluva. Jag skulle inte vilja att mina kollegor klädde sig i baklava på jobbet och jag skulle få gåshud av att möta någon på stan iklädd rånarluva.
Ingen arbetgivare skulle godkänna att man bar en rånarluva på jobbet och om man trots det ändå vill ha den på sig ja då ska det inte vara på samhälletsbekostnad.
Visst låt dom bära burqa och ha sin tro med sin tolkning men om dom blir erbjuden ett jobb som kräver att dom ska ta den av sig ja då ska dom antingen göra det eller vara helt utan försörjning.
Det är min åsikt.. eller iaf en bråkdel av den!
Vad är din??
För mig väcker det obehag att inte kunna se ansiktet på som jag möter!
Ett speciellt intressant ämne var hurvida dom bör ha rätt till bidrag. Det krävs att dom ska stå till arbetsmarknadensförfogande, men hur skulle någon kunna/vilja antälla någon som man inte kan se vem det är? En kvinna som dom interjuvade ville inte ens svara på frågan om hon tänkt arbeta någongång i sitt liv vilket är ett svar i sig! En annan kvinna (tror det var en annan) sa att man inte ska göra det till ett så stort problem och att det tex skulle vara fullt möjligt att jobba på dagis eftersom hon då kan ta av sig det som täcker ansiktet inför barnen och bara bära det då det kommer en pappa och ska hämta.
Men skulle man våga lämna sitt barn till någon man inte ser ansiktet på? Du har ju ingen som helst aning om vem som finns där under. Jag skulle inte heller vilja köpa något i en affär där det står någon som ej visar ansiktet. Jag skulle inte vilja jobba ihop med någon som jag inte kan se ansiktet på. Jag får obehagskänslor då jag möter en kvinnna i burqa.
Är jag fördomsfull? Ja kanske men jag skulle inte heller vilja lämna mitt barn till någon iklädd en rånarluva och jag skulle heller inte handla i en affär där expiditen bar en rånarluva. Jag skulle inte vilja att mina kollegor klädde sig i baklava på jobbet och jag skulle få gåshud av att möta någon på stan iklädd rånarluva.
Ingen arbetgivare skulle godkänna att man bar en rånarluva på jobbet och om man trots det ändå vill ha den på sig ja då ska det inte vara på samhälletsbekostnad.
Visst låt dom bära burqa och ha sin tro med sin tolkning men om dom blir erbjuden ett jobb som kräver att dom ska ta den av sig ja då ska dom antingen göra det eller vara helt utan försörjning.
Det är min åsikt.. eller iaf en bråkdel av den!
Vad är din??
För mig väcker det obehag att inte kunna se ansiktet på som jag möter!
Kommentarer
Postat av: Eveliina
Jag tycker precis som du! Det blir på nått sätt obehagligt som du säger att möta kvinnor i burka på stan. Att jämföra med en rånarluva är precis samma sak.
Trackback
