nennie

Har saknat att blogga men samtidigt har det varit en väldigt knepig tid. Morfar gick ju bort i mitten på februari, även om han fick bli 93 år och var färdig med livet här så är saknaden stor. Det slår mig titt som tätt att jag aldrig mer kommer få träffa honom och det känns overkligt och sorgligt. Men som sagt morfar blev 93 år och fick vara pigg och relativt frisk hela sitt liv och vad mer kan man önska?
I början på mars gick min svågers bror bort efter en lång kamp mot flera sjukdomar, bland annat cancer. Fidde blev bara 32 år och han knappt börja sitt liv innan sjukdomarna avlöste varandra. Det är så orättvist och jag kan bara försöka föreställa mig hur den sorgen känns för hans familj. Den enda tröst är att hans lidande nu är över.
En sån här sak får en att uppskatta sina nära mer än innan för man inser att man vet inte hur morgondagen ser ut.

Jag har varit sjuk nästan hela mars. Inte väldigt sjuk men en ihållande hosta, huvudvärk och trötthet. Träningen har blivit lidande och jag har inte orkat ta tag i mig själv. Allt är nog en blandning av stress på jobbet, bearbetning av allt som hänt och förkylningen.

Ca en vecka efter att Fidde gick bort fick min mamma åka in med ambulans till sjukhuset. Hon hade åkt till vårdcentralen med hosta och feber och fick veta att hon hade lunginflammation, hon fick antibiotika och åkte hem. På kvällen när pappa kom hem så var hon förvirrad, kunde inte svara på frågor ordentligt och betedde sig konstigt. Min syster åkte ner och de ringde ambulans som körde in henne. Den natten satt jag och Johan uppe. Jag bara grät och var väldigt rädd att mamma fått en stroke eller drabbats av något annat som skulle kunna innebära död.
Som tur är var det bara den höga febern och lunginflammationen som orsakat hennes beteende. Ännu en gång fick vi inse att man inte ska ta livet för givet.

4 dagar senare var det dags för morfars begravning. Manna fick lämna sjukhuset några timmar för att delta. En fin solig dag och ett lugn sista avsked förutom en präst som vi kunde klarat oss utan.

2 dagar senare firade vi min systers födelsedag. Det var ju tur att vi fick ses under lite roligare omständigheter mitt i allt annat som hände runt om. Det var dock ganska tomt, morfar, Fidde och mamma saknades.

I veckan efter så var det Fiddes begravning. En fantastiskt fin stund men även det tyngsta jag varit med om. Att se min svåger fira ner kistan med sin lillebror skar i hela hjärtat.

Dagen efter så åkte vi med våra bästa vänner till Dublin och hade en kanon helg tillsammans.

Ja kort sagt en månad som verkligen delade och gav av allt möjligt. Nu hoppas jag verkligen att liemannen lämnar vår familj ifred länge.
Imorgon ska vi fira påsk tillsammans och det ska bli underbart. Tid med familjen är guld värt!!

Mars månad har varit en annorlunda månad. En månad då jag fått en lite annorlunda syn på livet. Sorg och glädje, skratt och gråt, hand i hand.