nennie

Nu har jag jobbat en vecka och har kommit in i vardagen igen. Den ser inte ut som jag önskat men den rullar på. Jag trodde att jag skulle tycka det var jobbigt att komma tillbaka till jobbet men tvärtom så har det varit oerhört skönt.
Barnen har en förmåga att få mig på bra humör. En liten going kom tex fram till mig i måndags, kramade mig och sa "Ennie inte ont mer", en annan satt i mitt knä i 30 min och bara va. Det är som de förstår.
Även om jag fortfarande kan bli ledsen så gråter jag knappt längre. Det är som det är och tyvärr kan man bara acceptera och gå vidare.

Tänk vad det betyder mycket att ha fina vänner omkring sig. Vänner att dela allt roligt med och vänner som hjälper en att resa sig när man fallit.
Jag har några riktigt fina guldkorn i min närhet. Personer som jag kan dela allt med, både glädje och sorg.
Vänner som låter mig vara precis som jag är. De finns alltid där, även när jag inte kan se dem. Familj, vänner och arbetskamrater som verkligen bryr sig.


När jag tänker på er blir jag varm i hela hjärtat. Vet inte vad jag gjort som förtjänar alla er men jag är oerhört tacksam för att ni finns, ingen nämnd, ingen glömd! 💕

Utanför fortsätter allt som förut, men min värld har stannat upp.
Det är mörkt, ja nästan svart. En enorm tomhet och en annorlunda saknad. Vill sova och slippa känna men känslorna väcker mig gång på gång.
Jag vet att det snart blir ljusare, att även min värld kommer rulla på. Jag kommer hitta en ny vardag och kunna le från hjärtat igen men nu ska jag tillåta mig att gråta.
Det är okej, för det jag känner sorg.

Jag har sån tur som har en kille som Johan. Han är snäll, omtänksam och har ett väldigt stort tålamod.
Livet är inte alltid en dans på rosor och genom livet kommer man behöva gå igenom flera motgångar och det finns ingen som jag då hellre vill ha vid min sida än Johan. Det är lätt att hålla ihop när livet leker, det är i motgångarna som förhållandet testas.
Jag vill skratta och gråta mig igenom livet med Johan...