nennie

1 februari 2008 fick jag min första egna lägenhet. Det var faktiskt en ren slump att jag valde att flytta just då. Trots att jag var 22 år så trivdes jag väldigt bra hemma. Jag var iofs sällan hemma men jag hade inte riktigt kommit till de stadiet då det kändes ohållbart. Jag tror iofs aldrig att jag skulle komma dit så det var tur för mina föräldrar att det blev som det blev :)!

Det var mellan jul och nyår. Jag hade precis skrivit under för ett 6 månaders vikariat och tänkte att jag kunde kolla lite om bostadskön hade något spännande att erbjuda.
Jag hade inga planer på att flytta men ville se vart i kön jag stod.
Där bland de lediga lägenheterna hittade jag en 2:a på 49 kvm nere i centrum med låg hyra. Inflyttning skulle ske redan i februari. Jag sökte den men hade mer eller mindre bestämt mig för att tacka nej om jag mot förmodan fick erbjudande om den.
En vecka efter kom ett brev hem där det stod att jag var nr 2 på lägenheten och skulle få komma och kolla på den.
Jag tog med mig Johan och min pappa och åkte ner.
Den var för bra för att vara sann. Jag kunde inte tacka nej till en sådan lägenhet.
En vecka av nervositet gick och när jag ringde till Kungälvsbostäder dagen efter svar skulle ha kommit in hade jag en skyhög puls. Kvinnan i andra änden säger då att lägenheten är min, personen som stod som nr 1 hade tackat nej.
Magen vek sig på mig. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
2 veckor senare var kontrakt skrivet och nycklarna var i mina händer. Jag fick omtapetserat i 3 av rummen så jag väntade 2 veckor med att flytta in.
Köpte säng, soffa och en massa annat som behövdes.

Jag kommer så väl ihåg den dagen då jag skulle sova min första natt i lägenheten. Jag packade ner min dator och en väska med kläder, när jag gick ner för trappen sa jag hejdå till mina och tårarna rann ner för kinderna. Det som varit mitt hem sedan jag föddes skulle inte längre vara mitt hem. Jag skulle stå på egna ben och flytta in själv i en lägenhet. Skrämmande och sorgligt!

Det jag kommer ihåg mest från den kvällen är tystnaden. Känslan att inte ha någon att prata med. Det var som att jag var hos någon annan. Allt var bara konstigt!

Allt eftersom trivdes jag bättre och bättre i min lägenhet och efter ett tag var det verkligen mitt hem i både huvud och hjärta.

Nu har det gått över 4 och ett halvt år sedan dess. Lägenheten blev ett hem och tystnaden var inte längre något som störde mig.
När vi idag hade städat klart i lägenheten och jag satte nyckeln i låset för sista gången brände tårarna bakom ögonen. Jag hade bestämt mig för att inte gråta så jag höll igen men det gick inte så lång tid innan tårarna sprutade på mig. En känsla av att förlora något viktigt och personligt, en känsla av lättnad och tomhet i ett.

Imorgon lämnar jag in nycklarna och då vet jag att jag aldrig kommer gå in där igen, där på trollhättevägen 5a lgh 02!
Det blir då någon annans hem, inte längre mitt.
Nej för nu har jag ett nytt hem. Ett som jag delar med han som jag älskar. En ny tid i livet. Det känns fantastiskt. Trots dagens tårar vill jag inte göra något ogjort. Jag vill bo här nu, hur konstigt det än kändes att säga hejdå till min gamla lägenhet så känns det mest skönt!