Får man trivas på jobbet?
Ibland verkar det vara tabu att trivas på sitt jobb. Det är så att jag inte ens vill säga vad jag tycker om mitt jobb för det tas inte emot på ett positivt sätt.
Men nu har jag bestämt mig för att ännu en gång här på min blogg skriva ut till "hela världen" vad jag tycker om mitt jobb:
Jag älskar mitt jobb. Jag har ett fantastiskt arbetslag och även fantastiska kollegor runt om på förskolan.
Jag går till jobbet med ett leende och jag mår bra när jag är på jobbet!
Arbetet flyter på varje dag utan att någonsin bli långtråkigt!
Att veta att mina goa arbetskamrater kan läsa av mig och att de vet vad jag tänker är en enorm känsla! Jag tror att vi skulle kunna få en dag att flyta på fint utan att säga ett enda ord till varandra!
Nu är ju det inte möjligt i praktiken då vi tycker alldeles för mycket om att prata med både varandra och barnen.
Att mötas av barnens kramar och leenden när man går in i rummet på morgonen slår allt! Det finns inte något annat jobb där man får ett sånt mottagande, det vågar jag lova.
Vi kommer, när alla inskolningar är klara ha 15 st barn födda 10-11!
15 underbara små minimänniskor precis i början av livet. Deras föräldrar lämnar det finaste de har till oss och litar på att vi ger dem allt de behöver.
Detta är ett förtroende som jag är glad att jag får.
Vi får se dessa människor utvecklas och växa som individer. Vi får ge dem trygghet och lära dem hitta verktyg att ta med sig i livet. Helt fantastiskt!
Jag kan tom hitta positiva saker med blöjbyten, regn och tisdagar!
Jag hoppas att jag ska få fortsätta känna mig så harmonisk som jag gör just nu!
Så tack till alla er arbetskamrater, barn och föräldrar för att ni gör mitt jobb till det bästa jobb man kan ha!
Har också funderat lite över det där, man måste nästan ha något "negativt" att säga hela tiden, för annars är man ju "för nöjd" och det är ju fel. Vad härligt att läsa att du trivs så bra. nästan så du får mig att vilja sadla om och börja jobba med barn istället. Fast trivs nog ganska bra med mina tanter på Coop ändå;).
Ja, det är lite annorlunda hade ju trots allt inte sett honom på nästan 1½ år. Men slappnade av ganska fort och insåg att det inte var något att vara nervös inför. För allt kändes så naturligt.Det är bara att fråga på;) Jag har kommit så långt när det gäller min bror så att jag har accepterat att han är som han är och han får ta ansvar för sina handlingar, vilket var svårare när jag var lite yngre. Just ni sitter han inne för massa "små brott" i hans värld är det småbrott i alla fall, olaga hot, misshandel, drog innehav, olovligkörning, stölder etc. Nu har han suttit inne i 1½ år och har ungefär lika länge kvar.
Kram
