Kan man vara lycklig utan att dela lyckan?
Trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Jag är inte direkt förvånad men ändå känns det konstigt och på något sätt overkligt. Jag har gått hela dagen och tittat på klockan. Ena stunden har jag önskat att dagen ska gå fort och andra stunden har jag bara velat att tiden stannade.
Idag borde vara en lycklig dag. En dag som är början på resten av mitt liv. Men hur är man lycklig utan att dela lyckan med någon?
Jag gick med ett leende och kände mig oslagbar. Jag kan tänka mig att det ungefär är samma känsla som att bestiga ett högt berg eller klara av ett marathonlopp. Sen insåg jag att det bara var jag som brydde mig om att jag klarat det. Det fanns ingen som stod och väntade uppe på berget, ingen som gav mig en grattiskram när jag sprang över mållinjen.
Nej jag stod där ensam. Då slutade jag le.... det kändes inte så viktigt och stort längre!
Bra fråga där.. Jag tror nog att man kan vara lycklig utan att dela lyckan. Man får helt enkelt klappa sig själv på axeln lite.
För ett par år sedan behövde jag någon, någon att dela lyckan med. Men efter många svek insåg jag att det är viktigt att vara lycklig och känna glädje ensam innan man gör det med någon annan. Och det går! Med vänner och familj är man ju aldrig riktigt ensam. Så nästa gång du känner så, ring en vän som kan dela glädjen med dig så kanske behåller känslan.
Kram
