Hatar ensamheten
I över 3 veckor så har jag och Johan varit med varann. Det har varit underbart att vakna tillsammans varje morgon och aldrig vara riktigt ensam.
Men nu är den här... den där förbannade vardagen. I måndags och tisdags så tränade jag så då han jag inte känna efter med idag gav sig den där välbekanta känslan av ensamhet tillkänna.
Ingenting är roligt, allt känns jobbigt och ångesten pumpar i kroppen.
Jag avskyr det. Jag vill äta middag tillsammans med Johan och somna brevid honom varje kväll.
Jag vill vakna med honom vid min sida och inte tomheten som finns här nu. Kanske avtar dom här känslorna med tiden, det vet jag inte. Just nu känns allt bara mörkt och förjävligt.
Tystnaden är slående. Bara ett litet lätt sus från datorn och köksklockans tickande hörs. Ingen att prata med, ingen att krama. Här finns bara jag och min ångest......
Här vill jag somna varje kväll och vakna varje morgon...
Flytta ihop då? :)
Du kan alltid ringa syrran och prata...
Redo att bli sambos kanske :)?
Lisa och Emma: Om jag hade fått bestämmma så hade vi flyttat ihop =), men Johan vill inte bo me mig så det är inte mycket jag kan göra åt saken. Får fortsätta leva i ensamheten på vardagen helt enkelt.
Jessica: Tack, kanske tar emot det erbjudandet nästa gång det blir jobbigt!
Då föreslår jag istället att skaffa katt :)
Ja eller begå självmord ;)! En katt är verkligen inget för mig, möjligtvis en hund men har tyvärr inte den tiden just nu.
