nennie

Ungefär 13 gånger om året så ligger jag i fosterställning med dödsönskan.
Idag är en av dom 13 dagarna. Mensvärken gav sig till känna imorse, trots försök att "mota fan i dörren" genom att ta tabletter i förebyggande syfte redan igår innan jag la mig och när jag gick upp på morgonen.

Tog nya tabletter då smärtan kom. La mig en stund i fosterställning i soffan och hoppades att tabletterna skulle hjälpa. La mig sen i badkaret med hett vatten på magen tills den var alldeles kräftröd. Det hjälpte för stunden men direkt när jag gick upp så kom smärtan tillbaks.

Jag skulle iväg och titta på handboll så jag gjrde mitt bästa för att sminka till mitt smärtpåverkade ansikte. Tvekade länge på om jag skulle åka, men tänkte att det nog bara var bra att få tänka på annat. Väl på plats så ångrade jag mig, men tänkte att jag skulle stanna en halvlek åtminstonde. När den var färdigspelad så var det för jämnt för att lämna så jag stannade kvar och tog en ny omgång med tabletter.

Vid matchens slut hade det börjat avta. Det gjorde fortfarande väldigt ont, men jag kände att jag började komma tillbaka till verkligheten.
Man går omkring som i en dimma när man har så ont nämligen.
Nu mår jag okej. Jag är trött och har ont, men jag tar tabletter för att försöka minska smärtan så gott som det går.

Jag försöker trösta mig själv med att jag kommer må bättre imorgon. Men varje gång jag mår såhär så ifrågasätter jag syftet. Jag kan inte förstå vad jag gjort för något ont för att förtjäna det här. Jag har vänner som knappt känner av något alls och då tycker jag att livet är orättvist.
Jag har varit hemma från både skola och jobb massa gånger, medans andra bara behöver ta en Ipren på sin höjd.
Nej det kan omöjligt finnas någon mening med detta!


Varför just jag?????


Hur har du det när du har din vecka?